Nu har helvetet börjat. Fialotta har kommit in i slyngelåldern. Varje gång det händer blir man lika överraskad. Som tur är har jag redan dokumenterat hur det var förra gången så någon mer bevisning genom dokument behövs inte. Jag presenterar helt enkelt hur det var förra gången så att alla nybörjare inser att allt under solen måste få ha sin tid.
Jag minns när min förra hund Maia var inne i slyngelåldern och under en tid var rent väck i skallen. Det var som om hon läste mina tankar och mina önskningar och sedan alltid gjorde tvärtom. Under slyngelåldern gjorde hon en iakttagelse. Hon upptäckte att det fanns vanliga hundar och ”fjollhundar”. Fjollhundar var sådana hundar som överbeskyddades (in absurdum) av sina ägare. Ägare som trodde att hundar var ömtåliga porslinsprydnader som mådde bäst av att leva sitt liv i ägarens famn. Med andra ord: Rädda ängsliga hundar som gnydde när andra hundar (eller valpar) närmade sig.
Under en period i slyngelåldern kom Maia till insikt om relationen mellan orsak och verkan. När en fjollhund upptäcktes kunde Maia sätta av i en snabbhet som kunde ha gjort en whippet avundsjuk. Utan att sänka farten rammade hon den stackars fjollhunden som ibland resulterade i ett halvt världskrig mellan oss hundägare. Det här var naturligtvis ett problem. Jag ringde min uppfödare Lena och frågade vad jag skulle göra för att sätta en gräns för min hunds beteende som visserligen inte gjordes av aggressivitet utan mer på lek och trots. Lena skrattade och frågade om Maia betedde sig likadant mot sina rottweilerkompisar, vilket hon inte gjorde även om Maia ibland var lite mer än lovligt tuff mot sina kompisar.
Lenas recept var enkelt och filosofiskt. Hon sa. ”Max, det kommer en dag då Maia stapplar fram till dig på sina reumatiska ben och lägger sin gråa nos i ditt knä och tittar på dig, så vädjande, med sina bedjande ögon. Då kommer du att tänka, att tiden ni har kvar tillsammans är rätt knapp. Kanske kommer du att gråta en liten skvätt och smeka din gamla hund över pannan. Men så kommer du att tänka på den där tiden då Maia ställde till spektakel med fjollhundarna. Då kommer du att skratta och tänka att: "Det var den bästa av alla tider vi haft tillsammans, jag och min hund. En tid för länge sedan".
Den enda skillnaden mellan den irländska terriern Maia och foxterriern Fialotta är procenten av grythundsblod. Maia hade grythundsblod i sig och smutsade ogärna ner sina tassar och än mindre smutsade ner sig själv medan Fialotta har 100 procent grythundsblod i sig och således mer än gärna skitar ner hela sig själv under sitt sök av sånt som finns i underjorden. Mullvadar till exempel ... med tanke på årstiden.
Jag minns när min förra hund Maia var inne i slyngelåldern och under en tid var rent väck i skallen. Det var som om hon läste mina tankar och mina önskningar och sedan alltid gjorde tvärtom. Under slyngelåldern gjorde hon en iakttagelse. Hon upptäckte att det fanns vanliga hundar och ”fjollhundar”. Fjollhundar var sådana hundar som överbeskyddades (in absurdum) av sina ägare. Ägare som trodde att hundar var ömtåliga porslinsprydnader som mådde bäst av att leva sitt liv i ägarens famn. Med andra ord: Rädda ängsliga hundar som gnydde när andra hundar (eller valpar) närmade sig.
Under en period i slyngelåldern kom Maia till insikt om relationen mellan orsak och verkan. När en fjollhund upptäcktes kunde Maia sätta av i en snabbhet som kunde ha gjort en whippet avundsjuk. Utan att sänka farten rammade hon den stackars fjollhunden som ibland resulterade i ett halvt världskrig mellan oss hundägare. Det här var naturligtvis ett problem. Jag ringde min uppfödare Lena och frågade vad jag skulle göra för att sätta en gräns för min hunds beteende som visserligen inte gjordes av aggressivitet utan mer på lek och trots. Lena skrattade och frågade om Maia betedde sig likadant mot sina rottweilerkompisar, vilket hon inte gjorde även om Maia ibland var lite mer än lovligt tuff mot sina kompisar.
Lenas recept var enkelt och filosofiskt. Hon sa. ”Max, det kommer en dag då Maia stapplar fram till dig på sina reumatiska ben och lägger sin gråa nos i ditt knä och tittar på dig, så vädjande, med sina bedjande ögon. Då kommer du att tänka, att tiden ni har kvar tillsammans är rätt knapp. Kanske kommer du att gråta en liten skvätt och smeka din gamla hund över pannan. Men så kommer du att tänka på den där tiden då Maia ställde till spektakel med fjollhundarna. Då kommer du att skratta och tänka att: "Det var den bästa av alla tider vi haft tillsammans, jag och min hund. En tid för länge sedan".
Den enda skillnaden mellan den irländska terriern Maia och foxterriern Fialotta är procenten av grythundsblod. Maia hade grythundsblod i sig och smutsade ogärna ner sina tassar och än mindre smutsade ner sig själv medan Fialotta har 100 procent grythundsblod i sig och således mer än gärna skitar ner hela sig själv under sitt sök av sånt som finns i underjorden. Mullvadar till exempel ... med tanke på årstiden.
Läs även andra bloggares åsikter om:
foxterrier, helvetet, hundar, slyngelåldern, solen, valpar
5 kommentarer:
Hejsan Max. Nu har jag inte varit inne hos dig på bra länge. Men det har hänt mycket i mitt liv som har gjort att jag har lagt lite åt sidan. Härligt att vara tillbaka och läsa om Fialotta. Vad fin sida du har gjort för Maia. Härliga bilder har du lagt upp också. Hoppas allt är ok med dig och frun och att ni inte har blåst bort. Här är det storm ute och regnet det piskar än när man går ut. brrrr nästan som man inte vill gå ut.. Önskar dig en fin helg med frun och vovven. Kramar i massor till er.
Ann-charlott med flock.
Åh jag har en här hemma som har hela öronen fulla med hormoner ibland. :)
Du har en mycket klok uppfödare du. :)
men gud så söt hund du har ;()
kul med hundbloggar
min blogg
www.enlitentax.blogg.se
Haha, precis sådär gör ju Uzie också, rammar alla som blir rädda. Tyvärr är hon ju nu gott och väl sex år fyllda så hoppet om att det skulle vara slyngelfasoner är sedan länge borta. Hon gör det också på ALLA hundar, inklusive otroligt hårda tacklingar medelst rumpa. Det roligaste jag vet är när hon tacklar en hund av större modell än hon själv så och får en lårkaka, synden straffar sig själv. Det är roligt att läsa hundbloggar, det får mig att fundera på om man inte skulle göra en själv. Kramar, Jenny och Uzie
Varför inte starta en blogg om Uzi?
Det är rätt bra att dokumentera sin vovves liv och leverne. Sen kan man ju ljuga ihop nån kul text om man har en bra bild. Med tanke på filmen om mallarna kan man ju göra en grej om hundbalett :-)
Skicka en kommentar