Leia är den sista hundkompisen från förr

Jag minns den där tiden då Maia och Leia inte kände varandra så väl. De träffades i den inhägnade hundkappen i Skarpnäck. Leia var lite äldre än Maia och skulle bestämma om allt. Båda hundarna ledsagades av sina respektive hussar och tur var väl det för alla vet ju hur nervösa mattar kan vara. I vart fall om båda hundarna är terriers. Nu är ju livet så som det är med terriers. Man vet inte vad som händer nästa ögonblick. Och just då hände det som bara kan hända i den värld terrier lever i. Det var som ett mindre världskrig. Leia var äldst och skulle bestämma om allt och Maia fick ge sig och flydde gnällande mot sin husse som inte brydde sig. "Lite stryk har ingen hund tagit skada av" tänkte han.


Klicka på bilden och läs dödsrunan om Maia

Så lekte de båda kombattanterna Maia och Leia en stund tills de rök ihop igen. Uppgörelsen slutade som i första ronden. En gnällande Maia flydde mot sin husse och Leia viftade på svansen åt publiken och fortsatte att bestämma. Fast nog skämdes Leias husse lite, det tror jag nog. Nåväl; Maia var snart med i leken igen och hade tydligen glömt sina två nederlag. Snart var de två terrierna i våldsam lek igen, såsom det alltid är i terriernas värld tills det liksom kraschade igen. De båda terrierna rök ihop igen. De båda hussarna insåg att i den här tredje ronden går det som det går. Och det gick det! Maia insåg slutligen att hon hade ansvar för sitt epitet, Dare Devil. Ronden slutade oavgjort och de två terrierhundarna tog varandra i tass och gjorde ett avtal om att för evigt bli väninnor.

Det finns tre slags hundar ...


Klicka på bilden och läs dödsrunan om Carro

... nämligen de man mött, de man minns och de man aldrig glömmer. Carro (ovan) och Gibson (nedan) var sådana hundar, som man aldrig kan glömma. Så mycket glädje de gav mig i livet kan aldrig glömmas ...


Klicka på bilden och läs dödsrunan om Gibson

Jag hade en gång en hund, det var inte så värst länge sedan. Det var en hund som jag älskade mer än något annat här på jorden. Hunden hette Maia och var en irländsk terrier som var röd i både päls och humör. Så blev hunden sjuk och jag blev lämnad ensam i den djupaste förtvivlan.


Klicka på bilden och läs dödsrunan om Maia

Det kommer en dag då man inser att den älskade kamraten vid ens sida inte längre är odödlig och att ingen någonsin fått löfte om en endaste millimeter mer av liv, än den tunna tråd som nornorna väver våra liv med. Ingen får leva längre än vad som är bestämt sedan begynnelsen. För oss hundägare blir denna livets grundlag alltid något vi förr eller senare måste ta ställning till eftersom det alltid kommer en dag då man måste fatta ett eller flera beslut om sin hund. Det enda vi kan göra är att lindra vår hunds smärta och/eller påskynda slutet för att slippa se vår älskade kamrat lida. Om detta har nornorna ingenting att invända. Att förlänga livet, längre än den spunna tråden är lång, låter sig dock icke göras eftersom alla har att rätta sig efter hur Urd, Verdandi och Skuld spunnit sina ödestrådar till den stora gudomliga väven.


Klicka på bilden och läs om de namngivna nornorna

Den enda hund som är kvar i livet, av det gamla gänget, är den lilla Jack Russelterriern Leia. Hon har sedan ett par år haft en del problem som visar att tiden tar ut vad tiden har rätt att kräva. Men eftersom ingen vet något om nornornas väv, så vet vi ingenting mer än att den lilla terriern Leia fortfarande med bravur håller sig vid liv och att någon råtta då och då tas av daga med en enastående terriereffektivitet :-)

Läs även andra bloggares åsikter om:
bagarmossen, irish terrier, jack russel, rottweiler, skarpnäck