Min förra hund var en irländsk terrier som hette Maia. Hon växte upp med sju stora rottweiler och ett gäng andra hundar av olika storlek och kulör. Maia fick gå i en hård skola när hon var liten och blev en tuff liten krabat på 14 kilo när hon blev vuxen. Som minstingen i gänget fick hon tidigt lära sig att ta för sig av livets överdåd av äventyr. Under hela sitt liv var min irländare Maia ovanligt tålig mot valpar och unghundar och beskyddade dem om något eventuellt hot skulle dyka upp. Sista gången det hände var en vecka innan hon avlivades.
Fialotta som bara väger 8 kilo är en rätt vek liten bjäbba som testar sin omgivning, precis så där som alla valpar och unghundar gör, för att hitta sin plats i tillvaron. Jag har alltid skrattat när Fialotta blivit tillrättavisad av Maias gamla kompisar, eftersom jag alltid varit trygg med stabila surkärringars metoder i uppfostringssyfte. Så gjorde jag även i dag när den stora hunden satte Fialotta på plats. Jag skrattade fortfarande när Fialotta med kutig rygg och med svansen mellan benen ängsligt drog sig undan. Lite stryk har ingen unghund mått dåligt av.
När jag några minuter efter den stora hundens hårdhänta fostran såg att Fialotta blödde slutade jag skratta. Orolig blev jag inte, eftersom blodvite kan uppstå i hundarnas värld såväl som i människans värld. Lite mer orolig blev jag när jag upptäckte att blodet kom från ett djupt hål i bröstet. Jag beslutade mig därför att åka till närmaste djursjukhus för att låta en djurläkare titta på skadan. Ännu mer orolig blev jag när vi på sjukhuset upptäckte ännu ett djupt hål i Fialotta. Det blev sövning och operation för Fröken Fialotta och dränage både upptill och nertill.
Säga vad man vill om saken. Aldrig hade jag ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om att den stora hunden som jag känt i fyra fem år, skulle kunna skada min lilla hund så pass att det resulterade i operation och sjukskrivning och ännu mindre att det här skulle kunna inträffa på min födelsedag. Ännu mindre att kostnaden för hela kalaset skulle gå på mer än 2.000 kronor. Slutsatsen blir att den stora hunden får hålla sig på avstånd hädanefter. Någon upprepning av den stora hundens bitska och hårdhänta uppfostringsmetoder lär det inte bli eftersom jag, när jag blir arg, är en betydligt farligare motståndare än vad min lilla foxterrier är, ens om hon blir arg. Sent, men inte för sent, skall syndaren vakna.
Fialotta som bara väger 8 kilo är en rätt vek liten bjäbba som testar sin omgivning, precis så där som alla valpar och unghundar gör, för att hitta sin plats i tillvaron. Jag har alltid skrattat när Fialotta blivit tillrättavisad av Maias gamla kompisar, eftersom jag alltid varit trygg med stabila surkärringars metoder i uppfostringssyfte. Så gjorde jag även i dag när den stora hunden satte Fialotta på plats. Jag skrattade fortfarande när Fialotta med kutig rygg och med svansen mellan benen ängsligt drog sig undan. Lite stryk har ingen unghund mått dåligt av.
När jag några minuter efter den stora hundens hårdhänta fostran såg att Fialotta blödde slutade jag skratta. Orolig blev jag inte, eftersom blodvite kan uppstå i hundarnas värld såväl som i människans värld. Lite mer orolig blev jag när jag upptäckte att blodet kom från ett djupt hål i bröstet. Jag beslutade mig därför att åka till närmaste djursjukhus för att låta en djurläkare titta på skadan. Ännu mer orolig blev jag när vi på sjukhuset upptäckte ännu ett djupt hål i Fialotta. Det blev sövning och operation för Fröken Fialotta och dränage både upptill och nertill.
Säga vad man vill om saken. Aldrig hade jag ens i min vildaste fantasi kunnat drömma om att den stora hunden som jag känt i fyra fem år, skulle kunna skada min lilla hund så pass att det resulterade i operation och sjukskrivning och ännu mindre att det här skulle kunna inträffa på min födelsedag. Ännu mindre att kostnaden för hela kalaset skulle gå på mer än 2.000 kronor. Slutsatsen blir att den stora hunden får hålla sig på avstånd hädanefter. Någon upprepning av den stora hundens bitska och hårdhänta uppfostringsmetoder lär det inte bli eftersom jag, när jag blir arg, är en betydligt farligare motståndare än vad min lilla foxterrier är, ens om hon blir arg. Sent, men inte för sent, skall syndaren vakna.
Läs även andra bloggares åsikter om födelsedagar:
drömma, fantasi, operation, rhodesian ridgeback, sjukskriven, stryk
.
2 kommentarer:
Ne; Fialotta får ju inte vara sjuk! Vem ska då leka med Ares om vi kommer till Jönköping? Hoppas hon mår bra efter omständigheterna ... Massor av kramar från Nettan och hundpussar från Ares
Tråkigt när sånt här händer och jag hoppas hon kryar på sig.
Jag låter dock aldrig andra hundar än dom inom min egen flock "fostra" för det KAN gå överstyr och jag tycker heller inte att hundar utanför flocken har rätten att fostra eller på nåt sätt dominera mina hundar heller. Det vill jag sköta själv.
Ha det gott!
Skicka en kommentar